True Story

Kände för att skriva

Jag ser mig omkring och det enda jag finner är barn i åldrande kroppar som skriker. Jag ser dem skrika även om dem nu sitter lika passiva och medgörliga som ett barn som fått sin napp. Men hade man ifrågasatt deras verklighet, tagit nappen ifrån dem och poängterat att dem är slavar och deras egon kämpar vidare utan att ens reflektera över det, vad hade dem svarat? Hade dem förstått? Hade dem lyssnat?

Vad hade dem tänkt om sig själva om dem insåg att det bara var egot inom dem som ständigt förhåller sig till den politiska agendan. Man kan inte förstå det bara av att läsa det, man måste uppleva det själv. Via utanförskap, referensramar, erfarenheter och perspektiv. Du har gjort din livsstil till din identitet. Du har låtit egot försumma ditt riktiga jag.

Men det förefaller sig normalt och rimligt att krampaktigt och orubbat försvara sin ståndpunkt, snarare än att faktiskt vilja gå till botten och uppleva situationen som motparten för en stund; förståelse uppnås genom att grundligen föreställa sig att inneha motpartens åsikter till förmån för en mer nyanserad och objektiv bild, även om det krossar hela ens tidigare världsbild. Vi mot dem är aldrig att eftersträva.

När man uppnår denna förståelse av andra och väljer att vara öppensinnad inser man att det hela bara är en konflikt och det finns goda belägg (om än subjektiva) antagonisten försöker förmedla. Även om personen i själva verket har fel kan man överväga varför den känner som den gör och i alla fall få lättare att hantera personen (och liknande personer) i framtiden. Är alla så objektiva som möjligt dock blir det ett bättre klimat och lättare att lösa konflikter.

Men i konflikter är det irrelevant (framförallt för den subjektivt argumenterande relativisten) för egot att HA FEL. Egots enda mål är emellertid att uppsluka identiteten och få kontinuerlig bekräftelse på att styrkan finns och erbjuds inom en. Inom dig, inom mig. Vi får aldrig förlora oss själva i egot. You are not the car you drive, you are not the clothes you wear, the things you buy. You are not your fucking khakis.

När man inser att egot präglar en själv inser man också varför det känns så fruktansvärt att förlora. Det gör en omedelbart sämre, om man likställer sig själv med det man vet och inte vet. Om man ansåg att man var bäst, perfekt eller en komplett människa. Det är alltid egots mål att inbilla dig det och det är berusande att lita på den känslan av oförtjänad självgodhet eller ”Unhealthy sense of entitlement” som man så fint uttrycker det på engelska.

Det gör en omedelbart till en sämre människa om man likställer SIG med ett misslyckande. Men i själva verket är man alltid mer än så. Det gäller att låta självet träda fram och där med ta vara på nuet då det är det enda som existerar. Självet använder sin extroverta intuition för att objektivt utvärdera situationer och konflikter utan att nödvändigtvis uppslukas av någon utav parterna. Självet inser och accepterar sina svagheter samtidigt som det inte förhåller sig till argumentationer med militant uppsyn utan tillämpar ödmjukhet och anspråkslöshet i alla argumentationer.

Most epic shit ever

Svensk Narkotikapolitik

…har återigen fått sig ett bakslag

What you say?

King: What doth take place?
Servant: Those fiends hath set up us the gunpowder weapon of destruction.
Messenger: Sire, a message hath been bestowed upon us.
King: Darest thou repeat thyself!
Messenger: In the main hall of our castle great, our enemy hath appeared!
King: Thou it be, foulest of them all!
CATS: I bid ye good-den, king and servingmen.
CATS: All thine kingdom doth now belongest to us.
CATS: Thou art on the path to the greatest of destructions.
King: What hast thou spoken now, foe!
CATS: Thy hast no chance to escape, fool! Have much rejoice for the last moments of thine life.
CATS: I shake with laughter over thy stupidity, o king!
Messenger: My king?
King: Send out every zig rider to the last man!
King: Thy knowest what done must be.
King: Zigs, go forth with haste!
King: For our cause is just, may the lord show us mercy.

Greetings to the past Andy

I min omedvetenhet bygger jag drömmar utan slut men dem saknas för världen att ta del av. Professional dreamers never fade away.

Appifany

Jag älskar inte dig, jag älskar livet med dig.

MVH, En lycklig människa i en olycklig värld.

Som Coca-Cola för själen

Livet tar återigen en oväntad vändning och man bestämmer sig för att skriva diffusa saker om det i sin – för det mesta – väldigt personliga blogg. Det gör mig inget att ingen läser då den främst har ett historiskt värde för mig som författare av den. Men samtidigt känns det sååå 00-tal att ha en officiell dagbok. Den här bloggen kommer förmodligen att förvandlas till en resedagbok i framtiden med lite personliga reflektioner samt mycket uppdateringar med bilder.

Until then,

Revival

Som de sjunger i Nationalteaterns klassiker ”kolla kolla”: [...]Men är man hederlig istället, och jobbar på i tjyvsamhället, och bara är tillräckligt gnide, så blir man miljonär med tiden… i den mån… om man över huvud taget tar sig här ifrån, bara ta ett sparbankslån[...]

Det är ju trots allt det vårt samhälle är uppbyggt på (host, idioti, host). Alla världens lån överstiger alla världens ekonomiska tillgångar och det känns ju jävligt trist för kommande generationer. Sedan finns det dem som gillar att leva för dagen. Själv hävdar jag bestämt att världen kretsar kring pengar och envars psykiska problem i varierande omfattning. Är det allt för vilda spekulationer att föreställa sig att anledningen bakom 70-talets extremt kvalitativa musikproduktion hade med stora framfart världen överpsykadeliska droger och rusmedel i allmänhet?

Tack vare random funktionen på spotify påmindes jag om att det var länge sedan jag lyssnade på Björk. En konstnärinna utan dess like. Använder man fortfarande genusord? Det markerades som fel iallafall. Tyckte det lät mysigt dock. Det här var ett väldigt blandat och nyckfullt inlägg märker jag. En av Björks skivor (Medulla) präglas av en mystisk illustration som fick mig att påminnas om hur cool hon är, och jag tänker tillbaks på när jag tittade på ”Dancer in the dark” med henne i huvudrollen regisserad av Lars Von Trier. En annan härlig film av Von Trier är ”Antichrist” som var helt urballad men ändå en skön och annorlunda mörk thriller till skillnad från ”A serbian film” som jag i dag konstaterade var i samma genre. Den är bara skruvad och provocerande. Storyn är bra till slutet då det känns lite som att dem går all in. Klimaxet skulle jag vilja påstå är innan ”familjescenen” kommer (alla förstår vad jag menar som sett filmen). Det var bara obehagligt. Dramaturgin i allmänhet var ganska bra ändå, miljöombytena var välorganiserade och man fick en genuin uppfattning om hur dissocierad protagonisten var vid framförallt dem sista scenerna.

Nu blev det här plötsligt en halv recension.

Tl;dr sammanfattning: Se Antichrist om ni gillar mörka och estetiska thrillers. Se A Serbian film om ni vill utmana eran tolerans för våld, pornografi och bisarr estetik i allmänhet.

Tid

Slutligen är livet under kontroll igen. Man kan beskriva det som en katapultstol som avfyras med en krutladdning som förskjuter ryggkotorna så att man praktiskt taget blir kortare. Men med rätt hjälpmedel överlever man alla potentiella undergångar. Det är allt som spelar roll i slutändan.

Att ta sig upp på fötterna igen och fortsätta gå – aldrig stanna. Jag har fått en ny morot att jaga efter, flera stycken närmare bestämt. Problemet är väl emellertid att mina mål består mycket av teoretiska och filosofiska hinder att klättra över och innebär sålunda inte några synliga framsteg. Men jag har börjat konkretisera mina mål och lever inte längre beslutsamt som eskapist utan tack vare externa influenser stimuleras jag regelbundet och formas därmed i linje med konformiteten. Det här är inte ett brev som redogör över min kompletta deindividuation. Det är snarare ett tack till alla som övergett mig och ett tusenfaldigt tack till de som stått vid min sida. Jag är er för evigt lojal.

Annuit cœptis