Kände för att skriva

Jag ser mig omkring och det enda jag finner är barn i åldrande kroppar som skriker. Jag ser dem skrika även om dem nu sitter lika passiva och medgörliga som ett barn som fått sin napp. Men hade man ifrågasatt deras verklighet, tagit nappen ifrån dem och poängterat att dem är slavar och deras egon kämpar vidare utan att ens reflektera över det, vad hade dem svarat? Hade dem förstått? Hade dem lyssnat?

Vad hade dem tänkt om sig själva om dem insåg att det bara var egot inom dem som ständigt förhåller sig till den politiska agendan. Man kan inte förstå det bara av att läsa det, man måste uppleva det själv. Via utanförskap, referensramar, erfarenheter och perspektiv. Du har gjort din livsstil till din identitet. Du har låtit egot försumma ditt riktiga jag.

Men det förefaller sig normalt och rimligt att krampaktigt och orubbat försvara sin ståndpunkt, snarare än att faktiskt vilja gå till botten och uppleva situationen som motparten för en stund; förståelse uppnås genom att grundligen föreställa sig att inneha motpartens åsikter till förmån för en mer nyanserad och objektiv bild, även om det krossar hela ens tidigare världsbild. Vi mot dem är aldrig att eftersträva.

När man uppnår denna förståelse av andra och väljer att vara öppensinnad inser man att det hela bara är en konflikt och det finns goda belägg (om än subjektiva) antagonisten försöker förmedla. Även om personen i själva verket har fel kan man överväga varför den känner som den gör och i alla fall få lättare att hantera personen (och liknande personer) i framtiden. Är alla så objektiva som möjligt dock blir det ett bättre klimat och lättare att lösa konflikter.

Men i konflikter är det irrelevant (framförallt för den subjektivt argumenterande relativisten) för egot att HA FEL. Egots enda mål är emellertid att uppsluka identiteten och få kontinuerlig bekräftelse på att styrkan finns och erbjuds inom en. Inom dig, inom mig. Vi får aldrig förlora oss själva i egot. You are not the car you drive, you are not the clothes you wear, the things you buy. You are not your fucking khakis.

När man inser att egot präglar en själv inser man också varför det känns så fruktansvärt att förlora. Det gör en omedelbart sämre, om man likställer sig själv med det man vet och inte vet. Om man ansåg att man var bäst, perfekt eller en komplett människa. Det är alltid egots mål att inbilla dig det och det är berusande att lita på den känslan av oförtjänad självgodhet eller ”Unhealthy sense of entitlement” som man så fint uttrycker det på engelska.

Det gör en omedelbart till en sämre människa om man likställer SIG med ett misslyckande. Men i själva verket är man alltid mer än så. Det gäller att låta självet träda fram och där med ta vara på nuet då det är det enda som existerar. Självet använder sin extroverta intuition för att objektivt utvärdera situationer och konflikter utan att nödvändigtvis uppslukas av någon utav parterna. Självet inser och accepterar sina svagheter samtidigt som det inte förhåller sig till argumentationer med militant uppsyn utan tillämpar ödmjukhet och anspråkslöshet i alla argumentationer.